Jag tror inte på mediciner

Alla inlägg0  Kommentarer
 
(Älskling, denna bild är till dig ;*)
 
Idag känns det som en bra dag! Solen lyser och det ser ut som vår. Jag vet dock att det ska snöregna på söndag, men idag är det fint ;)
Inte nog med att jag delade min dosett med ett leende idag. Jag brukar alltid dra mig för det för att det är så himla tråkigt. Jag hatar även medicinen.
Har en sån där månads dosett som vissa använder som "morgon, middag och kvälls"- dosett.
Men idag har jag tagit ur mina voxra på 300g och slängt ner mina nya voxra på 150g som jag hämtade ut igår kväll :D
Så är jag extra bitchig och extra bitter vet ni varför. ;)
I mars kommer jag förmodligen tabort dom absolut sista! *ivrig*

Även om jag är glad är jag också väldigt rädd. Jag är rädd att jag kommer bli sådär läskigt deprimerad igen. Nu när jag äntligen har börjat umgås med folk. Men, redan från början ville jag inte ha medicin. Jag blev tvingad till att äta medicin när jag blev inlagd och eftersom jag inte orkade kämpa emot så tog jag bara emot dom. Sen har de velat höja och byta och härja fram och tillbaka. Sist jag drog bort mina förra mediciner blev jag så himla sur. Typ gnällde på allt Simon gjorde och inte gjorde och kände att det inte kändes rätt. Men nu är han förberedd på att jag kommer vara extra tjurig och kommer stötta mig på ett annat sätt. Umgås och peppa mig.
Ska inte heller försöka att inte gråta. Det har jag alltid gjort. Typ blinkar och försöker skämta bort allt. Jag måste lära mig att det är okej att gråta, även om det inte är så mycket att gråta över. Jag är överkänslig, och det är okej.

Jag tror verkligen inte på att medicin är en lösning. Jag tror det kan vara bra ibland och för de som inte kan klara sig utan dom. Men jag har kunnat gå runt utan medicin hur länge som helst och inte dött. Så jag tror faktiskt jag kan klara av det, jag behöver bara lite extra hjälp runt omkring denna gång!
Förhoppningsvis ligger jag inte och gråter mig själv tillsöms och undrar varför jag är så himla annorlunda och varför folk drars sig ifrån mig. Nu vet jag ju att jag har autism och faktiskt inte är "som man ska". Ni vet, passar in bland "vanligt" folk. Vad nu "vanligt" och "som man ska vara", betyder. Men nu har jag mer förståelse på varför jag inte hänger med eller förstår alla sociala regler och varför det blir fel ibland. Sen behöver jag inte ha sån ångest inför läxor om jag vill börja plugga igen, för nu har jag fått dyslexi på pappret och kommer få många hjälpmedel. Så det är bara ptsd som kommer göra mig ledsen. Eller hur jag nu ska förklara det. Kommer inte vara så mycket "varför?" "varför händer detta?" "varför?" Utan nu kommer jag förstå varför och kanske få hjälp med allt annat förutom min ptsd. Då kanske jag får annan lösning på jobb/skola, istället för att bli av med det. (svårt att förklara)

Nu har jag ju en sambo som accepterar mig som jag är. Inte tvingar mig till saker jag inte klarar av. Samma sak med hans familj, dom förstår och accepterar mig som jag är. Det gjorde inte de förra, de bara förväntade sig saker jag inte kunde leva upp till.

 


Sen tror jag att medicin funkar bra till samtal med psykolog eller kbt. Men dom på södermottagningen säger, som jag själv säger, att jag svarar inte på kbt. Jag tror verkligen inte på kbt. (inte för mig iallafall)

Okej, se det såhär:
I flera år har jag fått kvittot efter kvitto på att främlingar är AS ELAKA på stan. Du känner dom inte, men dom hånar dig. Du vet coola kidz på stan med sitt gäng och gör narr av folk. Ah, jag var den som alltid blev offret. Sen i skolan, sen av folk jag trodde var mina vänner etc etc.
Sen! Så ska du sitta på kbt mot socialfobi och säga "Dom skrattar inte åt dig!" NÄHÄ? Varför kollade dom mig i ögonen, påpekade något JAG hade. Eller skrattade när jag kom dit och alla fem glor på en. JO, dom skrattade ÅT mig. Sen folk i skolan kunde faktiskt mitt namn. Så om folk ropar mitt namn och sen skrattar alla i deras äckliga bord? Jo, då skrattade dom ÅT mig. Fattar ni?

Hade varit en annan sak ifall jag hittade på att folk förföljer mig och gör narr av mig. Att killar har äcklat sig på mig osv. Då hade kanske kbt hjälpt. Men nu är det så att alla mina tankar jag har i huvudet har INTE varit inbildning. Hur kan man ens ibilla sig sånt..?
Och ja, jag är sjukligt paranoid så jag litar inte på någon, just för allt som HAR hänt. Så nej, kbt funkar inte för mig.
Samma sak med panikångest? Jag vet väl hur jag ska tänka och andas och sitta osv. Men om jag får fucking tics när jag har panikångest och shippar efter andan, kan inte sluta slå mig själv eller dra i håret, hur ska jag då kunna tänka "tänk att din ångest ligger på ett moln och sen.... skjussa iväg det... poff din ångest finns inte". Alltså? nej. Jag gör det jag kan. Som innan panikångesten så kan jag sysselsätta mig med andra saker, så jag inte ska hinna tänka på det. Men det hjälper inte varje gång. Och jag tar inget seriöst som jag inte kan röra. Typ som medation. Coolt att folk kan, men jag kan inte slappna av till den graden och bry mig. Jag kan bara inte?

Sen med psykolog? Dom säger att jag inte borde prata om mitt förfluta så djupt. Pga min ptsd, det kan bli värre. (tar det i ett annat inlägg)
Så, vad har vi kvar? Jo, äta medicin resten av ditt liv. Vill jag ha det så? Nej, det vill jag inte.
Mina tarmar, ibs och allt vad nu det är för fel på mig har blivit tusen gånger värre med medicinen. Jag känner mig inte gladare av den heller.
Det har varit lättare att skaka av mig ilska, sen jag började med medicinen men ångesten och socialfobin har ju inte blivit bättre. Så det känns som om jag äter onödiga mediciner som fuckar upp hela kroppen. Kroppen ska kunna ta hand om sig själv. Och äter jag massa mediciner så kommer kroppen aldrig ens försöka producera ämnena som medicinen ger mig. Så ser jag det hela på. 
Jag tror på medicin, med andra hjälpmedel. Alltså att medicin ska man ha en period så man kan ordna upp saker runt omkring sig, SEN tabort den. Inte äta hela tiden och strunta i allt annat.

Någon annan "medicin" jag har slutat med är mina ppiller. Jag seriöst vill inte testa fler saker längre. Min smärta försvann med ppillerna osv men det är också det enda som var bra.
Jag blev så himla illamående, så efter jag slutade med mina ppiller så slutade mitt illamående? Jag vet inte vad den mer har gjort, för att jag har ju ätit två andra antidepressiva också, så jag vet inte vilka som har förstört vad. Jag har testat flera olika ppiller, säkert minipiller också, pstav, p-ring och hormonspiral. Och nu har jag tröttnat. Trött på bieffekterna. Jag tycker seriöst allt är fucked up. Ska man ha sex kan man lika gärna använda kondom. Eftersom min sambo är en fin kille, så var det HAN som tvingade mig att sluta med ppillerna, för att han tyckte inte det var värt att se min må dåligt. (Jag vet, jag har en perfekt pojkvän.♥)
 
Och killar som tjaffsar om "amen, de är inge skönt då!" OCH? Tror ni att det är kul och vara kvinna och må as dålit för att DU ska ha skönt i tio minuter eller vad det är. Tänk på att tjejen däremot får lida hela månaden. ps ligger du runt så borde du ändå använda kondom. Är du så korkad att du inte gör det, då.. jag har inga kommentarer.
Finns säker tjejer som säger detsamma och då säger jag, njut av sexet och bieffeterna. Grattis.
Jag tror man får mer bieffekter än vad man själv tror. Jag tror man upptäcker sånt när man slutar ta sina ppiller.
Jag vill bara kasta ut all medicin, låta min kropp jobba själv. Jag tror jag kommer må tusen gånger bättre då. Jag tror medicin gör mer skada än nytta.
Bara tanken på hur sjuk jag blev när min förra doktor glömde skriva ut medicin åt mig och jag hade två mediciner på 300g och poff hade INGA på tre dagar och herregud vad jag mådde dåligt. Blev åksjuk, trodde jag skulle spy, hade högfeber och allt möjligt. Tänk då på vad medicinen gör med en.
 
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback