Ingenting och allt händer samtidigt

Alla inlägg0  Kommentarer
 
Nu när jag är ensam framför datorn första gången på länge så känner jag att jag behöver skriva av mig.
Jag vill så gärna börja blogga men allt är så himla jobbigt runtomkring just nu, så jag orkar inte. Jag gillar heller inte att sitta och blogga när min sambo sitter vid sin dator precis bredvid. Känns som jag aldrig kommer in i något "flow" då.

Så senaste månaderna har jag mått jätte dåligt, min mage har velat döda mig eller något och haft illamående från helvetet. Gör fortfarande ont och jag mår illa men jag är trött på att ligga still.

Först fick jag en spiral insatt och det var verkligen jätte jobbigt. Först och främst fick jag så himla ont att jag sa åt henne att jag inte klarade av det mer och när hon sa "snart färdig" och fortsätte så fick jag så himla ont att jag skrek och sen började gråta hejdlöst.
Trodde att jag behövde bara lida mig igenom en dag och sen var allt detta över och jag behöver inte tänka på spiralen igen först om tre år, då man byter den.
Men ack så fel jag hade. Simon fick först hämta mig för att jag blödde så himla mycket efter hennes "trixande" och jag kunde knappt hålla mig upp, så jag ringde och grät och han hämtade mig.
Jag hör aldrig av mig när Simon jobbar för jag vet hur stressigt han har det. Jag behöver inte göra det mer stressigt för honom. Men jag kunde inte gå eller stå. Jag tvingade mig till bussen iallafall med tårarna rinnandes för varje steg högg och jag trodde allvarligt att jag skulle svimma.
Jag hoppade på min buss, som inte var min buss och när jag hoppade av den felaktiga bussen så upptäckte jag att jag inte hittade tillbaka in till stan eller kunde tänka alls. Fattade inte vilket håll jag skulle åt, visste inte hur jag sökte på kartorna på mobilen eller hur jag skulle komma över till bussen som kunde ta mig till stan.
Så jag gav upp och Simon hämtade mig.

Eftersom jag grät så mycket och hade så ont när jag satt upp och kunde inte hålla käft om hur det kändes, så ringde han till 1177 och dom sa att jag skulle in akut för att det skulle inte kännas som jag kände.
Åkte in... satt i vänterummet och höll seriöst på att tuppa av. Så Simon hämtade en läkare som senare gav oss en rullstol så jag skulle slippa gå. Sen äcklade sig dom med att jag behövde fixa prover och allt möjligt. Övertygade mig att jag inte skulle känna av den om två veckor. Jag bet i hop i två veckor. Blev inte bättre. Mådde PISS.
Men jag var så himla rädd att dom skulle ta ut den. Jag ville inte att någon skulle röra den. Det gjorde så ont och jag kunde inte sluta tänka på hur det skulle kännas att ta ut den. Efter två dagar fick jag faktiskt morfin för att kunna härda ut.. men kunde ju inte gå runt med morfin i flera månader.

Efter Simon tvingade mig att åka in till akutmottagningen igen (dom bad oss komma), så lät jag dom ta ut den.
Haha.. var så pinsamt. Men jag grät när hon förberedde och jag grät ännu värre när hon väl hade tagit ut den. För ett, jag tyckte det kändes exakt likadant precis innan jag började skrika, när dom satte in den. Men det gjorde inte ont. Så jag blev bara så himla rädd. två, jag var sååå lättad att äntligen bli av med den.
Det komiska var att dom på avdelningen kallade mig spiralen... haha. "åh.. stackars spiralen är inne igen". ♥

Vill avsluta spiralhistorian med, alla tjejer får verkligen inte såhär mycket problem. Jag verkade vara en av de få som får sån här otur. Men jätte ofta att man ont första dagen, för att livmodern känner av sprialen och inte alls vill ha den där. Men det är helt normalt och de försvinner rätt snabbt! Sen ska det INTE göra ont att sätta in den heller.

Efter det, orkar inte ens dra hår historian men jag är inte vacker i håret. Grät hur länge som helst igår när jag kom hem. Typ allt var kaos. Både inom mig och min utsida. Hade ju varit nice att inte känna sig ful genom den här jobbiga perioden men ah. Ska fixa håret igen om några månader, mitt hår måste vila om jag ska ha något kvar.
Karma? Jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna allt skit men något hemskt måste jag ha gjort!

Vården? Jo som sagt har jag haft så mycket problem med magen och sån hemskt illamående. Har ingen aptit. Kan knappt äta. Jag KAN trycka i mig mat men jag mår ännu mer illa efteråt och hulkar. Men jag ÄTER. (Inget kan vara farligt för du har inte gått ner i vikt)
Plus att jag dricker mycket måltidsersättning för att det är lättare att tvinga i sig än illa luktande mat. Jag vet att jag kommer bli ännu sämre om jag inte äter ordentligt, så såklart jag inte har gått ner i vikt. Jag kämpar ju? Alltså ALL mat luktar hemskt. 

Men nu har jag fått remisser skickade till två ställen. Så de tänker gåvidare och checka på vad det är för fel på min mage och mitt mående. Känns bra. MEN det kändes så förnedrande att sitta och gråta hos en doktor som är så äckligt känslokall. Men jag blev så fustrerad på henne. Hon bara satt där som en fucking bitch och inte fattade hur jävla allvarligt detta är. Hela mitt liv är på pause pga illamåendet. Kan inte spela spel med Simon. Kan inte njuta av tvn för att jag mår illa av det. Kan inte skrolla på mobilen för då blir jag åksjuk? Jag kan inte träna, jag kan inte gå ut och gå, jag kan inte stå upp och laga mat och det viktigaste, jag hatar att äta. Innan så ÄLSKADE jag att äta. Mat var det bästa på hela dagen. Men hon bara satt där. Som en idiot.
Sen när jag började gråta för att jag kände mig så arg så ändrade hon sig. Jag var bara tvungen att få panikångest, få så mycket röda märken över hela bröstet, ansiktet, armarna, axlarna och förmodligen över hela benen. Ah. KUL. Tack! För det är så himla behaligt... MEN, hon skickade två remisser. Ett steg åt rätt håll!

Sen hemska möten som inte har gått som jag har velat. Jag HATAR när saker och ting inte är korrekta. Jag stressade sönder mig i förrigår för att jag trodde en ifrån försäkringskassan skulle vara med på mötet. Men en av dom som höll i mötet fick reda på DAGEN INNAN, att personen inte skulle komma. Det fick jag reda på NÄR jag var på mötet. Ett jävligt onödigt möte blev det istället. Jag hade seriöst panikångest när jag gick in i rummet, i ONÖDAN. Hade gråten i halsen och försökte helatiden blinka bort tårarna. Fucking idiot. Man gör inte så. Man gör inte så mot någon som vill ha ALLT som det är bestämt. Hon jobbar med folk som har autism. Folk med autism brukar inte gilla ändringar i scheman i sista sekunden osv. Just saying. Så när jag kom hem den dagen, var jag grotesk i håret och hade panikångest för all stress och allt. Verkligen allt.

Men sen kommer vi till sista saken som har legat och grott ångest. Jag skulle utredas för om jag har dyslexi. Eftersom jag har haft lärare som har SKRATTAT åt mig och en kurator, så kände jag mig så jävla dum som ens sökte för det. (sen så många har irriterat sig på mig med stavning när det är dubbelbokstäver och särskrivningar osv Dom säger att man ska SE att det ser konstigt ut eller höra det, men jag gör verkligen inte det.)
Men en på södermottagningen tyckte jag borde ta reda på det iallafall, eftersom jag har svårigheter med att läsa och skriva. Till och med diskuterade med Simon ifall jag borde ställa in det. Men han tyckte jag borde gå dit för även han märker ju att jag har svårigheter att läsa långa svåra texter och speciellt högläsning. (han brukar vara snäll och hjälpa mig ibland när jag inte förstår och jag verkligen måste förstå) Så jag hade så ont i magen i dessa dagar under utredningen (kändes som om jag inte borde vara där för att jag jämförde mig själv med dom som har svår dyslexi) men tjejen som höll i det var så himla trevlig.
Sen idag fick jag mejl ang diagnosen och jo, jag har dyslexi. Svårigheter i läs- och skrivsvårigheter.

Kändes så.. befriande? Har liksom gått och tänkt på det så himla länge och nu har jag fått bekräftelse. Känns skönt! Tänkte först att jag är lat, inte ville lära mig tillräckligt mycket eller inte hade koncentration för det. Men känns bra att få kvitto på att det inte riktigt stämde överrens med mina tankar. Känns bättre inombords nu!
Till er som vet att jag ÄLSKAR böcker, man kan ha dyslexi och älska läsa böcker ändå. ;) "Du som har läst så himla mycket!" Tar bara längre tid för mig att läsa ut en bok och jag kan inte läsa högt. Men att sitta och läsa själv ifred utan stress, är hur underbart som helst!
Plus att jag inte behöver bli så rädd inför teorin på körskolan. Eftersom jag kommer antingen få göra den muntligt eller få mer tid på mig. :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback